ilska

vist fan gillar jag dig fortfarande, det är klart. jag har alltid gillat dig sen första gången jag såg vem du riktigt var. du är trygg, jag känner dig och du känner mig, alla mina sidor. men du och jag ligger på olika nivåer, jag vill ha spänning, jag vill se saker, göra saker, och du begränsar mig så jävla mycket.
du vill inte att jag ska vilja nånting annat än vara med dig. men det är inte så och det kan du inte acceptera, därför kan vi inte vara tillsammans för du blir aldrig nöjd med det vi har ändå. du spelar spel fejkar känslor och testar mig, för att bekräfta att jag älskar dig, för det jag ger dig duger inte, men man ser egenom allt det där så jävla lätt, om du bara visste, och jag orkar inte spela spel. du leker ledsen för nån skitsak och blir sur när jag inte ger dig sympati, jag går inte på det därför tusende gången. och nu när allt är slut, då vill du ha tillbaka "allt det bra vi hade". nu ja. nu när du entligen har fattat, att du kan inte leka med mig jag går inte på det ändå. nu är jag plötligt underbar, och du ångrar allt. nu när det är försent, men då dög det fan inte. och jag vet, att det är så här det måste vara, för att du ska fatta.
du och jag funkar inte, vi är som olja och vatten, hur mycket vi än försöker så går det inte.

självklart kommer du ha tusen förklaringar till detta. du är duktig som fan på det, försöka vända allt, så att det är mitt fel att du gör som du gör. Men om du en gång för alla kunde försöka förstå mig, istället för att alltid behöva ha rätt, få sista ordet, så ta in detta. du vill ju ha en förklaring. så ta in detta och försök inte psyka mig. fatta, jag går inte på det, bara för att dina tidigare brudar har gjort det. jag vet redan hur du kommer reagera som alltid när du ska försvara dig. jag kan dina knep utantill; antingen kommer du börja gråta, spela offer, säga att du är väldens sämsta kille och att du bara har gjort mig illa och att du inte är värd någonting, för att få mitt medlidande. eller så börjar du anklaga mig för saker, försöker få mig att känna mig värdelös, jag borde vara glad för allt du gett mig, och att du ens står ut med mig, drar upp alla min brister, för att få dig själv att framstå som mindre dålig. eller så räddar du dig själv ur situationen genom att bara vara tyst, vägra prata med mig, som att det jag har sagt nu är så jävligt att jag inte ens tänker prata med dig.

det är bara du och joanna som ens läser min blogg, så nu vet du EN en gång hur det ligger till, kom inte med massa dumma frågor och förklaringar, för du skiter i svaren ändå. du vill bara ha rätt. du vill bara ha. men jag vill att det ska vara såhär. jag mår bra nu, jag lever mitt liv, det borde du också göra.







glad att jag har joanna, hon är bäst på allt, utan att ens försöka, det är bara så hon är :) bäst